riddarhyttan2007

Solör med omegn geologiförening , vår vänförening i Norge anordnade en exkursion till
Riddarhyttan 1-3 juni 2007.

Inkvarterade var vi på Liens camping en naturskönt belägen plats vid Liensjön i Bergslagens hjärta.

Lienshyttans masugn vid Riddarhyttan har gamla anor. I början av 1600-talet erhöll
Tomas Hammarsmed rättighet att anlägga en hytta och en hammarsmedja. Här låg även
en mjöl- och sågkvarn.

På 1840-talet blev järnmalmerna i Riddarhyttan mycket attraktiva och en ny masugn anlades.
Den byggdes i den trånga ravinen nedanför dammen vid sjön Lien. År 1894 genomfördes en
omfattande ombyggnad genom firman Qvist & Gjers. Masugnen fick en imponerande pipa,
som var hela 26 m hög. Lienshyttan var i drift ända till år 1959 och eldades ända fram till
nedblåsningen med träkol.

Efter restaureringen kan anläggningen besökas och man kan ta sig upp på masugnskransen.
Imponerande är även den stora slagghögen, som är en av de få bevarade i Bergslagen.

Till platsen fanns ett sinnrikt system av linbanor och järnvägar. År 1877 påbörjade Riddarhytte AB
byggnationen av den smalspåriga Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg (URJ), vilken var en förlängning
av Köping-Uttersbergs Järnväg (KUJ). Nära hyttan ligger det bevarade Lokstallet 1093 med sitt vattentorn.

Byggnaden såldes till en privatperson på 1990-talet och har under åren restaurerats med varsam
hand och rymmer idag ett sommarcafé med hembakat bröd och smörgåsar, en hantverksbutik och
ett antikvariat. Högst upp i tornet finns även ett museum över lokstallets historia.

Vi var 6st. från vår förening som ställde upp med Anders Persson som exkursionsledare.
vårt främsta besöksmål var nya Bastnäsgruvan och vad vi främst hoppades på att finna var Cerit,
vilket vi också fann.

Bildningen av de speciella ceriummineralerna vid det relativt lilla järnmalmsfältet Bastnäs gör att
detta är en av världens mineralrikaste platser.
Ett unikt hakspel fanns också att beskåda , det enda kvarvarande på sin ursprungliga plats.
/S.K

Det var år 1803 som två vetenskapsmän, brukspatronen på Skinnskattebergs bruk Wilhelm Hisinger (1766-1852)
och kemisten Jöns Jacob Berzelius (1779-1848), upptäckte grundämnena cerium och lanthan ur "bastnäs tungsten".
Bastnäs är även typlokal för sex mineral, bastnäsit, cerit, lanthanit, ortit, törnebohmit och linneit. Bastnäsit är ett
ceriumhatligt mineral som det finns mycket av i Kalifornien, men som allra först hittades i Bastnäs.

Vetenskapsmän och samlare från hela världen förser sina samlingar med mineral härifrån. Mellan 1875-1888 bröts
ca 4500 ton högvärdig ceriummalm. Under andra världskriget behövdes cerium till krigsindustrin och den togs ur
de kvarvarande varphögarna. Järnmalmen vid Stora Bastnäsgruvan uppfordrades först med hästvinda, men efter 1873
med ett hakspel av den typ som uppfanns av Christopher Polhem. Genom en fram- och återgående rörelse från
en 2,5 km lång stånggång från Haggruvan överfördes kraften till ett roterande linspel. Detta är inrymt i en liten välbevarad
byggnad och är det enda kvarvarande i världen på ursprunglig plats (ett annat som flyttades från Grängesberg finns på
Ludvika Gruvmuseum).

År 1922 drevs den Nya Bastnässtollen, en gruvgång, för att undersöka kvarvarande malm i Ceritgruvan. Den drevs
även till Knuts schakt där uppfordringen skedde. Längre västerut ligger Gamla Bastnässtollen, som leder till Kittelgruvan.
Stollens äldre del från 1700-talet drevs genom tillmakning och har rundade valv. Visningar av stollen har förekommit i
undantagsfall. Vägen till Bastnäs är inte helt lätt att hitta. Information kan fås på Skinnskattebergs turistbyrå.

Vi besökte också den röda jorden utanför Riddarhyttan , en plats där man funnit de
äldsta beläggen för järnmalmsframställning i Bergslagen Dateringar med C-14 metoden
visar att driften har pågått från 400-talet före Kristus. Röda jorden har fått sitt namn av
den i området utfällda järnockran, som består av järnoxider som ger den roströda färgen .

Ett intressant område väl värt ett besök.
/S.K

Platsen ligger naturskönt i en mäktig skog där en bäck rinner fram i meanderslingor med tät grön mossa längs kanterna.

Här har man funnit sex platser för järnframställning. Ugnarna har varit uppförda av resta hällar som grävts ned i marken till en fyrsidig ram. Stenramen har varit lerfodrad på insidan. Ugnarna har drivits med hjälp av blåsbälgar. Man har vid de arkeologiska undersökningarna också hittat en cirka tio centimeter djup grop som varit lerfodrad. Troligen är detta en smidesgrop som också drevs med en bälg. Smidesgropen användes för att skilja järn från slagg. Ett fynd av en holkyxa i anslutning till gropen kan tyda på att man bearbetade järnet vidare till färdiga produkter.

Vägen till Rödajorden går som en tidsresa genom skogen, där man kan följa jordens utveckling från
tidernas begynnelse till nutid

Ett besök till kopparverket utanför Riddarhyttan hanns också med . Där har man utvunnit koppar sedan medeltiden.
Det nuvarande kopparverket strax söder om nedre Skärsjön började byggas 1804 och togs i drift 1819. Malmen bröts Östergruvan på andra sidan sjön.
Nedanför sjön anlades
/S.K

Kopparhanteringen i Riddarhyttan har pågått sedan medeltiden. De kala varphögarna minner om verksamheten. Kopparslaggen gör marken steril och här finns ingen växtlighet.

Ett invecklat system av dammar och kanaler vilket innebar ett effektivt utnyttjande av vattenkraften.

Här eldades det för att få ut kopparen.

När malmen smälte bildades det även glas