Den femte juni hade vädret slagit om efter en långvarig värmebölja. Och väl var det, för annars skulle nog solen gassat alltför hett över det gula sandfältet i Harnäs utanför Årjäng. Nu var det idealiskt för guldvaskning. I slutet av förra seklet försökte man sig på industriell guldutvinning i Harnäs, men projektet avbröts på grund av dålig lönsamhet. Men vi tiotalet exkursionsdeltagare var inte inställda på att bli rika utan på att lära oss guldvaskningens grunder. Johnny Eliasson var vår lärare.

Man fyller en hink med sand, sållar bort de största stenarna och sätter sig med sin vaskpanna vid en vattensamling. Efter den torra försommaren var det långt till vattnet. En förtänksam deltagare hade med sig hink och rep och kunde hissa upp vatten, men det gick med viss möda att klättra ner i ett vattenfyllt schakt.

Man tar så mycket sand som man bekvämt kan hålla i pannan, fyller på med vatten till brädden och börjar skaka, först ganska brutalt. Den lätta sanden ska sköljas ur och guldkornen bli kvar. Efter några pannor tyckte jag att jag behärskade detta moment. Men så kom finliret, när bara de minsta sandkornen och guldet var kvar. Då skulle man vicka pannan fram och tillbaka så försiktigt att det bildades en knappt skönjbar våg. Detta kunde jag aldrig lära mig, men med lärarens hjälp fick jag i alla fall fram ett par pyttesmå guldkorn.  Att det var min teknik och inte guldtillgången det var fel på var uppenbart för några entusiastiska yngre deltagare lyckades flera gånger få en hel rand med guld i sina vaskpannor

Nej, jag får nog söka ett annat sätt att dryga ut pensionen på, men roligt var det.

Birgitta Juås