26 maj  Exkursion till stenbrottet i Sulvik blev inställd så...
               Istället tog Kenneth Lorenzen med oss på en annan tur.

Onsdagen 26 maj var det ovanligt vackert  väder för att vara denna omväxlande vädervår. Ett litet glatt gäng träffades vid 5-tiden på Stjärnhallens parkering för att åka till Sulvik och under Sven Erik Lindbergs ledning söka läckra fynd i stenbrottet därstädes. Men så blev det inte. Allt material var finfördelat = grus, så vi får invänta nästa sprängning. Kenneth Lorenzen hade varit  före i planeringen och förberett en tur i sina hemtrakter – Koppom.

Så vi gav oss iväg  på en kulturrunda i för oss ganska okända trakter. Första stoppet  gjorde vi i – Sulvik, vid Torgeirs källa.
                     

Jag citerar Kennets uppgifter - 

Enligt en västvärmländsk tradition ska den kristna läran först ha predikats i våra trakter av en norrman vid namn Torgeir.Han sägs ha döpt värmländska hedningar i en källa i  Ränkesed i Sulvik på 1100-talet. De kristna levde farligt vid denna tid och enligt den norske kungen Håkon  Håkonssons saga slogs Torgeir ihjäl av värmlänningarna vid gården Strand i Älgå och begravdes där.

Namnet Torgeir betyder Tors spjut och kan tyckas vara ett märkligt namn på en kristen apostel. Hur kunde Värmlands förste apostel bära namnet efter asaguden Tor? Torgeirs  dopkälla i Sulvik ligger längs en av de gamla pilgrimslederna mot Nidaros. Om Torgeir var Värmlands apostel, valde han en central plats för sin verksamhet.

Efter att ha tittat, funderat, smakat på vattnet och beundrat Highlandcattleboskapen

som betade i hagen intill, fortsatte vi mot Vännacka.

Efter någon kilometer på vägen mot Koppom fann vi i Håltebyn en väg som med all rätt kallas Trollstigen. Spännande, vindlande, hela tiden nära vatten. Ibland låg vattnet stilla och blankt i vattenspeglar, ibland grävde sig vattnet ner i raviner och bildade skummande vattenfall. Vi passerade också murverket efter en spiksmedja.

Mer eller mindre osannorlika sommarstugor dök upp här och där. 

När vi åkt så långt att vi trodde norska gränsen skulle dyka upp bakom nästa krök var vi framme. Märkliga skapelser dök upp på en kulle i skogen. Mest dominerande var ”välutrustade” mansfigurer. Kenneth berättade att upphovsmannen till verken hade bott i en husvagn lite  längre ner efter vägen. Han hade nog i sin ensamhet blivit lite egen. Han tillverkade gubbar, fåglar, allmänna krumelurer och drygade ut konstutställningen med en hoper älgkranier. Mannen lever än på annan platts länge, men hans verk finns kvar, dessutom har det bemålats med lysande röd färg på aktuella ställen.   Hoppsan!

Vi vände våra åkdon för färd tillbaka. Kaffetarmen gjorde sig påmind och vi stannade vid första  bästa sjökant.

Där visade Kenneth upp nästa överraskning. Engångsgrill, korv, bröd, potatissallad m.m.Applåder.

Det finns ju ingenting som är så gott som att äta i det fria. Accompanjerade av en gök och ett gäng småfåglar smorde vi kråset. Måltiden avslutades med kaffe och hembakta muffins  ( tack Lars )  Vi städade efter oss, tog vara på murklorna i vägkanten och rullade iväg.

Ytterligare en märklig syn väntade oss. Efter att vi passerat Kenneths charmiga blåa hus såg vi en bergvägg växa fram på vår högra sida. För flera hundra år sedan var där ett ras. I bergssidan bildades då ett ansikte. Stort och tydligt. Det ligger en vit villa alldeles nedanför och man ser direkt när man jämför med husen att ansiktet är flera meter mellan haka och hjässa.

Nu återstod bara resan hem. Vi spejade förstås efter älgar och andra vilda djur, men de höll sig tack och lov från vägen och vi kom hem nöjda och glada efter en kulturresa i goda vänners lag. Denna gång dock helt utan sten.

Vid pennan / Birgitta Carlsson

Alla bilder kan ses här